Ett nytt år
Det här året har varit ett händelserikt år. Positivt ibland, men mest negativt.
Först lämnade en vän oss i somras. En otrolig chock och sorg för oss alla. Tomheten är ett faktum och hennes glada humör och pigga röst fattas varje gång vi samlas allihop. Vilket förresten inte händer så ofta längre. Allt liksom dog ut när hon försvann.
För några veckor sedan fick jag nästa samtal. Den här gången var det min pappa. Fick kort sagt veta att han inte fanns längre. Ilande smärta i hela kroppen när man slänger sig i bilen och åker utan att ha en aning om vad man ska mötas av. Kanske en gnutta hopp kvar, även fast man vet att det är försent, hur många ambulanser det än står där.
Bubblan infinner sig direkt. Hur hände detta? Är han verkligen borta? har det skett ett missförstånd?
"Vill du se honom?" Nej. Jag vet hur han ser ut. Jag såg honom för inte så längesen. Jag har ju sett honom miljontals gånger. Han är min pappa och jag vet hur han ser ut.
Men vart är han nu? Jag har så otroligt svårt att tro på att man bara försvinner. Vad är poängen med det? Då finns det väl en större poäng med att han ska finnas med mig? Han är ju ändå min pappa, det ingår väl att se till att jag har det bra, även mitt liv ut? För hur vuxen man än må vara på papper så är man inte det dagen man förlorar sin pappa. Då är man liten och önskar inget mer än att han ska komma ner för trappen och lyfta upp en och klappa på en och säga "men lilla tufflan, vad är du ledsen för? Jag är här nu." Men det gör han inte.
En positiv sak som händer när man förlorar någon, är att man verkligen inser en massa bra saker.
Som till exempel vilka ens riktiga vänner är. Vilka som verkligen står där när allt faller.
Och vilka som gömmer sig, vilka som ignorerar och vilka som helt enkelt försvinner ur ens liv.
Det är jag glad för. Då kan jag lägga ner mer energi på dom som finns kvar.
2012 är ett nytt år. Det är året då jag bygger upp pappas hus och försöker göra mitt bästa för att få det till mitt hem. Det är då min bästa vän kommer hem igen. Det är då jag tar det där jävla körkortet. Det är även då jag bygger en kattgård till mina älsklingar. Och då jag skiter i att jojo-banta. Det är då jag gör allt jag känner för.
Det är år 2012 som jag är som starkast.
Gott nytt år!
Först lämnade en vän oss i somras. En otrolig chock och sorg för oss alla. Tomheten är ett faktum och hennes glada humör och pigga röst fattas varje gång vi samlas allihop. Vilket förresten inte händer så ofta längre. Allt liksom dog ut när hon försvann.
För några veckor sedan fick jag nästa samtal. Den här gången var det min pappa. Fick kort sagt veta att han inte fanns längre. Ilande smärta i hela kroppen när man slänger sig i bilen och åker utan att ha en aning om vad man ska mötas av. Kanske en gnutta hopp kvar, även fast man vet att det är försent, hur många ambulanser det än står där.
Bubblan infinner sig direkt. Hur hände detta? Är han verkligen borta? har det skett ett missförstånd?
"Vill du se honom?" Nej. Jag vet hur han ser ut. Jag såg honom för inte så längesen. Jag har ju sett honom miljontals gånger. Han är min pappa och jag vet hur han ser ut.
Men vart är han nu? Jag har så otroligt svårt att tro på att man bara försvinner. Vad är poängen med det? Då finns det väl en större poäng med att han ska finnas med mig? Han är ju ändå min pappa, det ingår väl att se till att jag har det bra, även mitt liv ut? För hur vuxen man än må vara på papper så är man inte det dagen man förlorar sin pappa. Då är man liten och önskar inget mer än att han ska komma ner för trappen och lyfta upp en och klappa på en och säga "men lilla tufflan, vad är du ledsen för? Jag är här nu." Men det gör han inte.
En positiv sak som händer när man förlorar någon, är att man verkligen inser en massa bra saker.
Som till exempel vilka ens riktiga vänner är. Vilka som verkligen står där när allt faller.
Och vilka som gömmer sig, vilka som ignorerar och vilka som helt enkelt försvinner ur ens liv.
Det är jag glad för. Då kan jag lägga ner mer energi på dom som finns kvar.
2012 är ett nytt år. Det är året då jag bygger upp pappas hus och försöker göra mitt bästa för att få det till mitt hem. Det är då min bästa vän kommer hem igen. Det är då jag tar det där jävla körkortet. Det är även då jag bygger en kattgård till mina älsklingar. Och då jag skiter i att jojo-banta. Det är då jag gör allt jag känner för.
Det är år 2012 som jag är som starkast.
Gott nytt år!
