nu får vi slå ihop boken helt
Som att jag inte visste att den här dagen skulle komma?
Klart jag visste. För det visste jag. Men jag visste inte att det skulle bli såhär.
Att du stängde allt först. Att jag är personen som sitter här lite halvchockad. Hm, vänta nu.. Varför bryr jag mig egentligen?
Jag kan säga så mycket som att jag varken är avundsjuk eller på något sätt missunnar dig detta.
Och jag går inte heller längre runt och hoppas på att allt en vacker dag ska ordna upp sig och bli som förut. För det blir det inte. Inte längre. Nu har du gått vidare helt och hållet. Alltså, verkligen gått vidare. DET känns konstigt. Jag kanske innerst inne trodde att jag skulle vara först med det.
Men på något sätt så tvingar det här mig att ta sista steget bort. Och det är en bra sak.
Ja, nu räcker det nog. Jag fick lov att skriva av mig lite och det är ju trots allt det bloggen är till för.
Så, nu fick ni lite känslor av den annars så känslokalla Amina.
cozmoz-tider
Ikväll är min lillasyster ute och roar sig på Cozmoz med Tilde. Jag fanns naturligtvis vid hennes sida och hjälpte henne med alla slags funderingar en tjej i den åldern kan tänkas ha. Vi hade ett snack om lite olika saker vid middagen innan de skulle åka iväg. Hångel var väl ett ämne som kom upp mer än en gång. Mamma bara skrattade. Ni vet ett sånt där nervöst skratt, ungefär som om hon försökte intala sig själv att det var något slags skämt.
Jag ville bara slå näven i borden och skrika: "KLART TJEJEN SKA HÅNGLA!"
För det lär hon väl få? Om någon pojkstackare vågar sig fram vill säga. Hoppas hon är ett riktigt råskinn ikväll. Rycker åt sig första bästa mes och bara river i åt honom så saliven sprutar på dansgolvet;
"Nu ska vi hångla, vet du hur man gör eller?! Om är dålig så vet hela cozmoz om det på två röda!"
Sen så njuter hon av att märka hur den stackars gossen virvlar tunga för både liv & rykte!
Detta får mig att minnas hur våran tid på cozmoz var.
Härliga tider!
I alla fall, innan de två råskinnen skulle hota småmesar på discot så fick jag ansvaret att göra dem snygga.
Detta var mitt ansvar:
- Hår
- Kläder
- Smink
- Doft
- DEN RÄTTA BH:N! (!!)
Såhär blev resultatet
Vad tycker ni? Lyckades jag? Bekräftelse sökes!
Sanningen om Mattias Åhnström
Jag har funderat lite kring vad folk vill läsa om.
Och kommit fram till att saker som är råa, ärliga & nakna är roligast.
Så jag ska skriva en liten text om min expojkvän Mattias Åhnström och om varför vi inte är tillsammans längre.
Redan nu så vet jag att ni som känner till förhållandet undrar varför. Varför skulle någon på denna jord vilja veta varför?
Ja, inte vet jag. Men nu skriver jag ändå. För det är naket!
Jag träffade Mattias i mitten av Januari 06. Egentligen av en ren slump.
Vi blev tillsammans och det hela skedde ganska så snabbt. Vi hade ett galet ex efter oss som kom och knackade på dörren på självaste Alla hjärtans dag, desperata kärleksbrev skickades och revs sönder, ja det hela var mycket fartfyllt från första start.
Men hur som helst flyttade vi ihop Augusti 06 och levde lyckliga några månader. Tills vi slutade leva lyckliga, helt enkelt. Vi bråkade mer än någonsin. Mattias sprang mer naken än någonsin och provocerade mig till max med sina såkallade "middags-visningar".
Dessa middags-visningar innebar ett helt medley av alla slags ballongdanser du kan tänka dig, utan ballonger.
Istället kunde han ta korvar, fiskpinnar och, ja ni fattar, egentligen vad som helst och täcka sina kroppsdelar på ett sånt där lite utmanande sätt, för att inte visa för mycket, men absolut inte för lite. Det hela gick ut på att jag så fort som möjligt skulle tappa matlusten och finna sexlusten.
Inget av ovanstående lyckades någonsin. Det enda han fick som svar var en stor suck, hjälp på traven till badrummet för att sedan sitta isolerad i minst 40min.
Resten av hans kväll bestod av fjäsk, tystad och onda ögat.
Såhär höll det på några månader innan vi verkligen orkade ta upp våra problem.
Jag tyckte han tog oss på för lite allvar. Han tyckte jag tog mig själv på för stort allvar.
Jag kände mig många gånger ensam i vårt förhållande och frågade om vi inte kunde gå och prata med någon?
Ofta fick jag svaret "Det behövs väl inte? Om du bara kunde sluta vara så....."
Jaja, mitt fel såklart. Alltid.
Men tillslut kom perioden då vi gång på gång bestämde oss för att göra slut. För att sedan, ofta bara någon dag efteråt, komma på att vi ju tyckte om varandra så mycket att vi måste kämpa MER!
varje gång vi bestämde oss för att kämpa mer så tror jag vi blev ännu mer trötta och kämpade hälften så mycket.
Tillslut fanns det inget kvar av oss.
Tiden Amina och Mattias hade nått sin botten och vi bestämde oss för att göra slut på riktigt. Mattias försökte väl en sista gång, ett sånt där halvhjärtat försök att ställa allt till rätta igen.
"Kom igen Amina, vi fixar det här..... Du får en hund."
Jag tänkte ett tag. Hunden lockade. Men jag insåg, och jag vet att även han insåg, att vår tid va över.
Nu såhär efteråt kan jag tycka att han många gånger är en skit, Mattias. Vi har försökt att vara vänner någon gång, men utan vidare resultat. Det jag kan störa mig mest på är att han alltid tror han vet bäst, när ofta fallet är tvärtom.
Idag har vi kontakt på msn. Det räcker. För oss båda.
Vi har fått nog av varandra.
Men han var min stora kärlek. Och en sån är viktig i en flickas liv.
SÅ där har vi anledningen till att jag skriver om honom.
Ni ville ha snask, ni fick snask!
Sanningen om Aminas liv. Även många lögner.
Här är en bild på oss. Ett bevis på vi en gång var ett lyckligt par. Jag var en bra flickvän med min okejbra pojkvän.
Till minne av min farfar
Min närmaste erfarenhet av självmord är min farfars verk, som ägde rum i maj 2007, med andra ord inte så jättelängesen.
Farfar hängde sig i sitt eget garage och jag kan inte sluta att undra HUR han tänkte. Tänkte han att farmor skulle hitta honom där? Tänkte han någonting alls överhuvudtaget?
Jag har läst lite om det här med självmord, och eftersom ingen av de som begått självmord kan svara på frågan åt oss så måste vi spekulera för att ha någon aning om vad en människa som gör såhär tänker.
Detta är farfars självmord ur min synvinkel:
Jag vaknar ungefär vid niotiden på morgonen hos en kompis, av att mobilen ringer. Det är pappa, men jag är för trött för att ens svara, så jag klickar bort samtalet. Några minuter senare får jag ett sms där det står: "Amina, du måste svara. Jag har något mycket sorgligt att berätta. Pappa"
Mitt hjärta slår fortare och jag vet att det är någon i min familj som har dött. Jag VET att det är det.
Känslan av att inte veta vem, är obeskrivlig. Minuterna innan han ringer upp mig igen känns som timmar.
Jag vet inte vad jag ska få höra.
Pappa ringer mig och jag frågar honom vad som har hänt.
"Amina.. Det är farfar. Han är död."
Okej. Farfar är död. Jag försöker få in detta. Farfar är död.
"..Han tog livet av sig. Han hängde sig i garaget igår kväll."
Jag kommer inte ens ihåg vad jag tänkte.
Jag bara frågade om det var sant. Sa åt honom att sluta ljuga.
Men pappa ljög inte. Det var sant.
Eftersom jag var väldigt chockad efter det här samtalet så kommer jag inte ihåg allt.
Men efter att jag pratat med pappa så ringde jag mamma och berättade allt.
Jag var så stel i hela kroppen. Pappa hade berättat alldeles för många detaljer.
Jag såg allt framför mig. Jag ville spy.
När jag senare kom hem såg jag att min cykel var borta och kom då på att jag några dagar innan hade lämnat den hemma hos farmor och farfar. I deras garage. I hans garage.
Jag bestämde mig snabbt för att aldrig cykla på den igen. Jag vägrade hämta cykeln.
Men eftersom jag skulle börja jobba någon vecka senare så behövde jag cykeln.
Farfar, tänkte du på mig när du såg min cykel? För den såg du...
Tänkte du på att jag skulle få pinas och cykla på den och tänka på att du hängt brevid den?
Men det här var inte om mig, eller oss. Det var om dig. Ingenting kunde stoppa dig. Speciellt inte en cykel.
Eller hur?
Dagen efter hämtar pappa upp mig för att åka till farmor och... ja, bara farmor. För det är så det är nu. Bara farmor.
Vi åker en extra sväng för att prata om det som hänt. Pappa har ett stort behov av att prata om det som har hänt. Speciellt eftersom det var han som tvingades bryta upp garageporten. Pappa pratar länge och mycket. Han berättar det mesta väldigt detaljerat. Ansiktsfärg. Ansiktsuttryck. Kläder. Hur nära. Hur högt. Allt. Allt berättar han.
Jag säger ingenting, men jag önskar han kunde vara lugnare. Det kan han inte.
Väl framme på parkeringen hos farmor blir jag väldigt nervös. Vad ska jag göra? Vad ska jag säga?
Finns det något vettigt att säga i en sån här situation?
Jag kramar henne och jag ser hur hon kämpar för att inte gråta för mycket. Lilla farmor.
Hennes liv är upp och nervänt. Men det vet du inte, farfar.
Vi stannar hos henne några timmar. Innan jag går frågar farmor mig om jag inte skulle vilja sova kvar hos henne en natt längre fram.
Alltid när jag sov hos farmor & farfar förut så brukade farfar "offra sig" och sova på soffan, medans jag sov på hans sida i dubbelsängen.
Jag kan inte låta bli att undra hur hon har tänkt sig nu. Ska jag även denna gång sova på farfars sida?
Jag svarar självklart ja på frågan och åker därefter hem.
Nästa gång jag kommer hem till farmor så har pappa tagit ut cyklen åt mig.
Jag känner redan när jag ser den att jag inte vill cykla på den. Jag ringer därför mamma och hon kommer och hämtar den med bilen.
När jag sedan kommit hem tittar jag på cykeln.
Tänk om han lämnat något... Ett brev. En lapp. Vad som helst, i det lilla facket under pakethållaren?
Min farfar var en ganska fåordig man när det gällde telefoner, brev och tackkort.
Det var alltid farmor som svarade i telefon. Det var alltid farmor som skrev tackkorten.
Så att han inte lämnade något efter sig var inte någon större överraskning.
Jag tittar i facket, men hittar som väntat ingenting.
Nu efteråt så har jag självklart en massa frågor.
VAD i helvete fick dig att göra detta?
Varför lämnade du inte ett brev?
Vad tänkte du på sekunderna innan?
Hur länge hade du planerat det här?
Jag vet att du aldrig kan besvara mig dessa frågor.
Men jag önskar jag visste och förstod hur en människa kan göra något sånt här.
Och jag skäms. Jag har fortfarande inte sovit över hos farmor. För jag klarar inte av att sova på din plats, även fast hon tvingas sova brevid en tom plats varje natt.
Det är långt mellan gångerna jag är hem till farmor, även fast vi bor så pass nära. Det tar 10 minuter att gå. FÖR att jag inte klarar av att se hur sliten hon har blivit.
Hon har blivit äldre av det här. Hon har blivit virrig. Hon upprepar saker. Hon har blivit till en person hon aldrig varit förut.
Och jag klarar inte av att se henne så, helt enkelt.
Och allt pågrund av detta.
Jag vet inte mer vad jag ska skriva. Jag har länge velat skriva om det. Men det är så svårt att sätta ord på en sånhär upplevelse.
Jag söker ingen medkänsla och syftet med detta är inte att folk ska tycka synd om mig.
Jag vill bara inte att det blir bortglömt. Jag vill att det ska finnas någonstans.
Jag tycker att det är värt att skriva om. För han var min farfar och jag tyckte om honom väldigt mycket.
Vila i frid farfar, detta skrev jag till minne av dig. Du blir aldrig glömd.
Jag fick äran att välja låt på begravningen. Jag valde Gary Jules - Mad world
ett kärt återseende från en nöjd amina
Nu är jag nöjd.
Jag har precis bestämt mig att avboka daten, för jag har kommit på att jag inte alls behöver vara så jävla desperat att jag inbillar mig själv att "jag kanske borde ge honom en chans och lära känna honom, det är ju bara lite mat och en film".
Speciellt inte efter den snuskiga rad som dansade ut ur hans mun (och ner på tangenterna) igår.
Mina vänner, bevittna dessa ord och säg mig om jag klarar mig utan detta:
hane: jasså så du är godissugen?
hona: otroligt!!
hane: inte sugen på något annat då?
om du inte menade mat, så NEJ. jag är inte sugen på något annat. inte sugen på att träffa dig alls.
idag har jag & sofia börjat vårt nya liv iallafall. Vilket innebär att vi ska börja blogga mer, äta nyttigare, kanske hitta normala karlar?
Låt mig berätta en annan konversation som min käre vän Sofia råkade på igår, eftersom hon själv inte har hämtat sig ännu och kan skriva om den:
hane: nu ligger jag i mina lysande röda boxer shorts, jag har en present till dig...
hona: vadå för nåt?
hane: take a look inside the boxers
men VA? varför ska hon ta en titt i dina röda, lysande "boxers" ?!?!
Det är precis sådana hanar vi vill undvika nu. och det hoppas jag vi får.
men ett skratt förlänger livet, och vi må då leva riktigt länge!
för er som inte förstod: hane=slusk-killarna. hona=jag & sofia. för att slippa nämna namn.
