Vaknade upp imorse och tänkte: Jaha, en sån dag idag?
Jag hatar den här känslan eftersom jag kommer ihåg den så väl.
Och vet vet exakt vad den menar.
Är karusellen igång igen nu? Är det dags igen?
Att åka till Alanya med Sandra var det bästa jag någonsin kunde göra. Det var där jag började komma tillbaks igen. Sedan har det bara fortsatt på det viset. Jag har varit riktigt förvånad över hur lätt allt har varit.
Men så kommer det en dag och knackar en på axeln och säger:
- "Njaaa, fast riktigt så lätt är väl inget? Nu har du haft ditt, nu är det dags att återgå till det vanliga igen."

För det är väl så det är? Att livet har en hel del jävliga planer i bakfickan innan man får sätta sig ner och bara vara helt nöjd och lycklig?
Ja, det är ett jävla gnäll. Men ibland är det bra orättvist tycker jag.

Jag hatar att du dyker upp när jag redan ligger ner.
Och så står du där och tittar på mig och väntar på att jag ska följa efter dig, igen.
Men jag måste lägga av. Varför behöver jag något som uppehåller mig för att jag inte ska gå tillbaks?




Jag antar att de flesta av er som läser inte förstår något av detta. Och det är inte meningen heller.
Dom som förstår, förstår för att jag låtit dom förstå.