Jag som precis kommit en bra bit med den där väggen jag byggt upp mellan dig och mig.
Allt som behövdes var tydligen att stirra lite extra länge på ditt namn och sen var det förstört.
Så jävla dumt bara.
Men när jag tänker på det. Hur stark var den där väggen egentligen? Och hur (nu kommer ett ord jag hatar) stark är jag?
Jag kan inte ens tänka på utlandsresor och stränder utan att det hugger till i hjärtat. Jag kan inte få mig själv att slänga det där fotot av dig och mig. Nej, jag kan inte ens lägga ner det i en låda. Istället har jag bytt plats på det. På en lite mer diskret plats där, förhoppningsvis, ingen annan ser det.
Jag saknar dig. Jag ska inte ljuga, och framför allt inte för mig själv. Vilket jag varit ganska bra på senaste veckan.
Jag är så dum. Och det här är så dumt. För det är ingen lång tid att förtränga. Det är inga år. Knappt månader ju.
Jag kan till och med räkna gångerna vi setts. Men någonting jag däremot inte kan räkna, och som för mig är helt oersättliga, är våra samtal på kvällarna. Om allt och inget. Om dig och mig. Bla bla. Och hur underbar du var den där gången när jag verkligen behövde dig. Det var då jag verkligen kände att du var bra på riktigt. Och att jag nog behövde någon som du.

Jag är riktigt ledsen över att det blev som det blev. Men den personen du var sist jag såg dig är ändå en person jag aldrig mer vill träffa. Och det är det som hjälper mig nu.

Den personen som jag träffade först, däremot, honom kommer jag alltid ha någonstans i mitt ganska minimala hjärta.