Jag har funderat lite kring vad folk vill läsa om.
Och kommit fram till att saker som är råa, ärliga & nakna är roligast.

Så jag ska skriva en liten text om min expojkvän Mattias Åhnström och om varför vi inte är tillsammans längre.
Redan nu så vet jag att ni som känner till förhållandet undrar varför. Varför skulle någon på denna jord vilja veta varför?
Ja, inte vet jag. Men nu skriver jag ändå. För det är naket!


Jag träffade Mattias i mitten av Januari 06. Egentligen av en ren slump.
Vi blev tillsammans och det hela skedde ganska så snabbt. Vi hade ett galet ex efter oss som kom och knackade på dörren på självaste Alla hjärtans dag, desperata kärleksbrev skickades och revs sönder, ja det hela var mycket fartfyllt från första start.
Men hur som helst flyttade vi ihop Augusti 06 och levde lyckliga några månader. Tills vi slutade leva lyckliga, helt enkelt. Vi bråkade mer än någonsin. Mattias sprang mer naken än någonsin och provocerade mig till max med sina såkallade "middags-visningar".
Dessa middags-visningar innebar ett helt medley av alla slags ballongdanser du kan tänka dig, utan ballonger.
Istället kunde han ta korvar, fiskpinnar och, ja ni fattar, egentligen vad som helst och täcka sina kroppsdelar på ett sånt där lite utmanande sätt, för att inte visa för mycket, men absolut inte för lite. Det hela gick ut på att jag så fort som möjligt skulle tappa matlusten och finna sexlusten.
Inget av ovanstående lyckades någonsin. Det enda han fick som svar var en stor suck, hjälp på traven till badrummet för att sedan sitta isolerad i minst 40min.
Resten av hans kväll bestod av fjäsk, tystad och onda ögat.
Såhär höll det på några månader innan vi verkligen orkade ta upp våra problem.
Jag tyckte han tog oss på för lite allvar. Han tyckte jag tog mig själv på för stort allvar.
Jag kände mig många gånger ensam i vårt förhållande och frågade om vi inte kunde gå och prata med någon?
Ofta fick jag svaret  "Det behövs väl inte? Om du bara kunde sluta vara så....."
Jaja, mitt fel såklart. Alltid.
Men tillslut kom perioden då vi gång på gång bestämde oss för att göra slut. För att sedan, ofta bara någon dag efteråt, komma på att vi ju tyckte om varandra så mycket att vi måste kämpa MER!
varje gång vi bestämde oss för att kämpa mer så tror jag vi blev ännu mer trötta och kämpade hälften så mycket.
Tillslut fanns det inget kvar av oss.
Tiden Amina och Mattias hade nått sin botten och vi bestämde oss för att göra slut på riktigt. Mattias försökte väl en sista gång, ett sånt där halvhjärtat försök att ställa allt till rätta igen.
"Kom igen Amina, vi fixar det här..... Du får en hund."
Jag tänkte ett tag. Hunden lockade. Men jag insåg, och jag vet att även han insåg, att vår tid va över.

Nu såhär efteråt kan jag tycka att han många gånger är en skit, Mattias. Vi har försökt att vara vänner någon gång, men utan vidare resultat. Det jag kan störa mig mest på är att han alltid tror han vet bäst, när ofta fallet är tvärtom.
Idag har vi kontakt på msn. Det räcker. För oss båda.
Vi har fått nog av varandra.

Men han var min stora kärlek. Och en sån är viktig i en flickas liv.
SÅ där har vi anledningen till att jag skriver om honom.
Ni ville ha snask, ni fick snask!
Sanningen om Aminas liv. Även många lögner.


Här är en bild på oss. Ett bevis på vi en gång var ett lyckligt par.  Jag var en bra flickvän med min okejbra pojkvän.