Jag sitter här och funderar lite på det här med självmord. Och undrar liksom många vad som är grejen och vad som driver en människa till att just ta sitt eget liv.
Min närmaste erfarenhet av självmord är min farfars verk, som ägde rum i maj 2007, med andra ord inte så jättelängesen.
Farfar hängde sig i sitt eget garage och jag kan inte sluta att undra HUR han tänkte. Tänkte han att farmor skulle hitta honom där? Tänkte han någonting alls överhuvudtaget?
Jag har läst lite om det här med självmord, och eftersom ingen av de som begått självmord kan svara på frågan åt oss så måste vi spekulera för att ha någon aning om vad en människa som gör såhär tänker.

Detta är farfars självmord ur min synvinkel:

Jag vaknar ungefär vid niotiden på morgonen hos en kompis, av att mobilen ringer. Det är pappa, men jag är för trött för att ens svara, så jag klickar bort samtalet. Några minuter senare får jag ett sms där det står: "Amina, du måste svara. Jag har något mycket sorgligt att berätta. Pappa"
Mitt hjärta slår fortare och jag vet att det är någon i min familj som har dött. Jag VET att det är det.
Känslan av att inte veta vem, är obeskrivlig. Minuterna innan han ringer upp mig igen känns som timmar.
Jag vet inte vad jag ska få höra.
Pappa ringer mig och jag frågar honom vad som har hänt.
"Amina.. Det är farfar. Han är död."
Okej. Farfar är död. Jag försöker få in detta. Farfar är död.
"..Han tog livet av sig. Han hängde sig i garaget igår kväll."
Jag kommer inte ens ihåg vad jag tänkte.
Jag bara frågade om det var sant. Sa åt honom att sluta ljuga.
Men pappa ljög inte. Det var sant.
Eftersom jag var väldigt chockad efter det här samtalet så kommer jag inte ihåg allt.
Men efter att jag pratat med pappa så ringde jag mamma och berättade allt.
Jag var så stel i hela kroppen. Pappa hade berättat alldeles för många detaljer.
Jag såg allt framför mig. Jag ville spy.
När jag senare kom hem såg jag att min cykel var borta och kom då på att jag några dagar innan hade lämnat den hemma hos farmor och farfar. I deras garage. I hans garage.
Jag bestämde mig snabbt för att aldrig cykla på den igen. Jag vägrade hämta cykeln.
Men eftersom jag skulle börja jobba någon vecka senare så behövde jag cykeln.
Farfar, tänkte du på mig när du såg min cykel? För den såg du...
Tänkte du på att jag skulle få pinas och cykla på den och tänka på att du hängt brevid den?
Men det här var inte om mig, eller oss. Det var om dig. Ingenting kunde stoppa dig. Speciellt inte en cykel.
Eller hur?
Dagen efter hämtar pappa upp mig för att åka till farmor och... ja, bara farmor. För det är så det är nu. Bara farmor.
Vi åker en extra sväng för att prata om det som hänt. Pappa har ett stort behov av att prata om det som har hänt. Speciellt eftersom det var han som tvingades bryta upp garageporten. Pappa pratar länge och mycket. Han berättar det mesta väldigt detaljerat. Ansiktsfärg. Ansiktsuttryck. Kläder. Hur nära. Hur högt. Allt. Allt berättar han.
Jag säger ingenting, men jag önskar han kunde vara lugnare. Det kan han inte.
Väl framme på parkeringen hos farmor blir jag väldigt nervös. Vad ska jag göra? Vad ska jag säga?
Finns det något vettigt att säga i en sån här situation?
Jag kramar henne och jag ser hur hon kämpar för att inte gråta för mycket. Lilla farmor.
Hennes liv är upp och nervänt. Men det vet du inte, farfar.
Vi stannar hos henne några timmar. Innan jag går frågar farmor mig om jag inte skulle vilja sova kvar hos henne en natt längre fram.
Alltid när jag sov hos farmor & farfar förut så brukade farfar "offra sig" och sova på soffan, medans jag sov på hans sida i dubbelsängen.
Jag kan inte låta bli att undra hur hon har tänkt sig nu. Ska jag även denna gång sova på farfars sida?
Jag svarar självklart ja på frågan och åker därefter hem.

Nästa gång jag kommer hem till farmor så har pappa tagit ut cyklen åt mig.
Jag känner redan när jag ser den att jag inte vill cykla på den. Jag ringer därför mamma och hon kommer och hämtar den med bilen.
När jag sedan kommit hem tittar jag på cykeln.
Tänk om han lämnat något... Ett brev. En lapp. Vad som helst, i det lilla facket under pakethållaren?
Min farfar var en ganska fåordig man när det gällde telefoner, brev och tackkort. 
Det var alltid farmor som svarade i telefon. Det var alltid farmor som skrev tackkorten. 
Så att han inte lämnade något efter sig var inte någon större överraskning.
Jag tittar i facket, men hittar som väntat ingenting.

Nu efteråt så har jag självklart en massa frågor.
VAD i helvete fick dig att göra detta?
Varför lämnade du inte ett brev?
Vad tänkte du på sekunderna innan?
Hur länge hade du planerat det här?

Jag vet att du aldrig kan besvara mig dessa frågor.
Men jag önskar jag visste och förstod hur en människa kan göra något sånt här.
Och jag skäms. Jag har fortfarande inte sovit över hos farmor. För jag klarar inte av att sova på din plats, även fast hon tvingas sova brevid en tom plats varje natt. 
Det är långt mellan gångerna jag är hem till farmor, även fast vi bor så pass nära. Det tar 10 minuter att gå. FÖR att jag inte klarar av att se hur sliten hon har blivit.
Hon har blivit äldre av det här. Hon har blivit virrig. Hon upprepar saker. Hon har blivit till en person hon aldrig varit förut.
Och jag klarar inte av att se henne så, helt enkelt. 

Och allt pågrund av detta.



Jag vet inte mer vad jag ska skriva. Jag har länge velat skriva om det. Men det är så svårt att sätta ord på en sånhär upplevelse.
Jag söker ingen medkänsla och syftet med detta är inte att folk ska tycka synd om mig.
Jag vill bara inte att det blir bortglömt. Jag vill att det ska finnas någonstans. 
Jag tycker att det är värt att skriva om. För han var min farfar och jag tyckte om honom väldigt mycket.

Vila i frid farfar, detta skrev jag till minne av dig. Du blir aldrig glömd.



 

Jag fick äran att välja låt på begravningen. Jag valde Gary Jules -  Mad world