Jag sitter här och är lite förvånad över mig själv.
Som att jag inte visste att den här dagen skulle komma?
Klart jag visste. För det visste jag. Men jag visste inte att det skulle bli såhär.
Att du stängde allt först. Att jag är personen som sitter här lite halvchockad. Hm, vänta nu.. Varför bryr jag mig egentligen?
Jag kan säga så mycket som att jag varken är avundsjuk eller på något sätt missunnar dig detta.
Och jag går inte heller längre runt och hoppas på att allt en vacker dag ska ordna upp sig och bli som förut. För det blir det inte. Inte längre. Nu har du gått vidare helt och hållet. Alltså, verkligen gått vidare. DET känns konstigt. Jag kanske innerst inne trodde att jag skulle vara först med det.
Men på något sätt så tvingar det här mig att ta sista steget bort. Och det är en bra sak.


Ja, nu räcker det nog. Jag fick lov att skriva av mig lite och det är ju trots allt det bloggen är till för.
Så, nu fick ni lite känslor av den annars så känslokalla Amina.