Hejsan!

Igår mötte jag ju som sagt upp Sandras kille Sherif. Och det, ska jag säga, var nästintill ett rent helvete! För den där hade ju suttit tyst sex timmar på tåget, så nu var han ju som en nykläckt fågelunge som precis lärt sig skrika!
Sherif ville nämligen socialicera. Inte bara med mig, utan med Borlänge!
"Hejsan! Vilken fin stad ni har!" "Tjena! Jag gillar Borlänge!" "Hej! Ni kanske ska måla om den där byggnaden?"
Det var som om han ville intala sig själv att han verkligen verkligen gillade Borlänge, på fullt allvar. Vilket jag sedan förstod var ren lögn. Han berättade med nerstämd röst om hur han endast sett tom mark när han kommit in i Dalarna. Det tyckte han var förjävligt.
"Någon borde köpa upp all tom mark och bygga... nåt! Det ska jag fan göra."
Sedan pratade vi inte mer om det. Kändes som han redan på tåget fått sin uppfattning om Borlänge. Vilket jag varken kan eller vill argumentera om.

Sedan gick vi hem till mig, där jag ganska direkt började slita röven av mig för att laga en god middag åt slarven som hade åkt ååh så länge.
Precis när jag noggrant hackat & lagt i lök i pannan, så ropar någon från soffan.
"Amina, det är ingen lök i va?"
"Va......?!"
"Jo, alltså lök. Jag hatar verkligen lök. Kan inte äta det överhuvudtaget. Min mamma får inte ens ha lök hemma. Så mycket hatar jag det."
"....... Det blir gott det här! Ingen fara."
Sedan petas det utan bara helvete i maten. Lökbitar skrapas och läggs i ett hörn. Kycklingbitarna är dom enda som får någon slags uppskattning överhuvudtaget.
"Det var gott det här" Säger han sen.
Jassådu, tänker jag och blir senare tröstad av min kära pojkvän som lovar mig att han minsann skulle ha ätit upp allt. Inklusive Sherifs tallrik. Vilket jag av erfarenhet tror på.

Nej nu ska jag göra mig iordning, ska nämligen äta pizza med Sandra och den där gnällspiken Sherif!

Ha en bra dag alla!