Det finns vissa ord som vänner, föräldrar och syskon ibland säger för att stötta.
Ett ord som används väldigt ofta är stark.
Du är stark. Du är starkare än såhär. Så stark som du är så klarar du det här.
Och jag kan verkligen inte låta bli att hata det där ordet. Stark.
Ibland ligger man nergrävd i sängen flera dagar. Bara gråter. Duschar 5 gånger om dagen för att hålla värmen när ingen annan gör det åt en. Tvingar sig själv sova för att inget annat hjälper dig att få bort tankarna.
Just då, så känner man sig inte stark. Då är man inte stark. Då är man så liten och kall som man bara kan bli.
Och när någon då kommer och säger "Skit i det där, skit i honom, skit i allt. För DU är STARK! Du behöver inte det där. För att du är STARK!!!"
Då känner jag verkligen så otroligt tvärtom.
NEJ, just nu är jag inte stark. Just nu kanske jag inte behöver vara det heller.
Jag kanske inte ens orkar vara det.


Nej, i slutänden saknar jag dig antingen jag vill eller inte.
För hur som helst så är det du som får mig att somna på kvällarna. Ändå.