Ibland kan jag faktiskt längta tillbaks till förlossningen. Självklart inte tillbaks till smärtan i sig, men till hela upplevelsen. När man låg där och visste att vi snart skulle få träffa vårt efterlängtade barn!

All förväntan och nyfikenhet. Hur skulle hon se ut? Hur stor skulle hon vara? Vem är hon lik? Och framför allt, är hon frisk?

Skräckblandad förtjusning, måste man ju säga.

Fast jag var nog aldrig rädd. Jag var bara väldigt väldigt peppad! Ville inget hellre än jobba ut henne så vi fick hålla henne.

Och känslan efteråt; stolhet, att man har världens mest perfekta barn i famnen och det är vårat barn!
Och att JAG klarade av att föda henne. Bara jag, ingen annan. Trots all smärta, och alla timmar, så klarade jag av det.

 

Och det fina är att snart får jag vara med om detta igen. Fast denna gången står jag vid sidan om en vän.

Tre vänner kommer vi vara, två av oss kommer stå och göra allt för att peppa, hålla handen, serva och ja, exakt allt hon vill att vi ska göra! Och en av oss kommer få vara med om det bästa i hela världen. Att få träffa sitt barn för första gången.
31 Januari är datumet, så detta kan ske exakt när som helst, vilket gör att jag sitter som på nålar varje gång telefonen ringer :)

Jag är så tacksam att jag ska få vara med om det här stora ögonblicket i hennes liv!

Så tack för det min vän!